Enligt Julius Ceasars skrift Commentarii de Bello Gallico (Kommentar till det galliska kriget) så offrade kelterna på brittiska öarna människor till sina gudar genom att bränna dem levande inuti statyrer gjorda av korgvide. På engelska kallas en sådan staty för wicker man, och det finns inga arkeogiska bevis för att några sådana verkligen existerade under antiken.
Idag finns det dock wicker men på flera håll i Storbritannien, eftersom figuren har blivit en symbol för wicca och andra former av nyhedendom. Man brukar dock inte bränna människor till döds inuti dem längre.
Lees favoritfilm
Det finns dock ett undantag. Filmen The Wicker Man från 1973, regisserad av Robin Hardy, och baserad på romanen Ritual av David Pinner. Christopher Lee, som spelar Laird Summerisle, betraktar den som den bästa film han medverkat i. Och då har han spelat i 275 filmer, enligt IMDB.
Det är bara att hålla med Lee. Wicker Man är en film som inte liknar någon annan. I korthet handlar den om en starkt religiös polis, Howie, som skickas till ön Summerisle i Hebriderna för att lösa fallet med en flicka som anmälts försvunnen. Väl på ön märker han att öborna dyrkar gamla keltiska, hedniska gudar, och att ingen vill svara på några frågor om den försvunna flickan. Vissa hävdar till och med att hon inte existerar, och att hon aldrig gjort det.
Man kan helt enkelt säga att Howies polisarbete går sådär, men det här är också en skräckfilm, det är inte en deckare. Hur det slutar ska inte avslöjas här, men en wicker man förekommer, så mycket är säkert. Det som gjort filmen så känd och uppskattad är framför allt stämningen. Vissa kallar den en skräck-musikal (!), och andra placerar den tillsammans med Witchfinder General och Blood on Satan’s Claw i den smala filmkategorin folk horror.
Det finns förresten en amerikansk remake, från 2006, med Nicolas Cage i huvudrollen. Se den inte.